Ailanul, Bakgrund

Hem -> De tre ALW-raserna -> Ailanul -> Bakgrund

AILANUL, BAKGRUND/ HISTORIA

Ailanul-popilationen är kommen ur några väl valda Lunaliahundar, varför man först och främst behöver förstå Lunaliahundens historia för att kunna förstå bakgrunden till Ailanul. De två populationerna har mer likheter än skillnader och de skillnaderna som finns är mestadels utifrån exteriören (hur hunden ser ut) även om det absolut finns några mentala egenskaper som är mycket mer etablerade i den ena rasen än den andra.

Lunaliahunden togs fram för att det fanns ett behov av en terapihund som som skulle passa barn och ungdomar som lever med något slags minoritetssätt att fungera, men att det liksom kom ”på köpet” att de också älskar dem så mycket att det läcker över på de vuxna. För de vuxna har ju också varit barn och ungdomar någon gång.

Det är helt enkelt så att det är en hund som älskar människor och har ett enormt driv av vilja förstå människor. De lyckas de oftast ganska bra med eftersom de också har ett väldigt starkt inkännande, nästintill så starkt som en del av sina släktingar som brukar användas till att valla får, ganska små hästar, ankor och gäss men sällan kor.

Det skulle också vara en hund som i terapi-arbetet kan användas ovanligt brett i den djurunderstödda terapin varför den bör vara så smart som en tamhund bara kan bli.

För det krävs att man bryter den negativa påverkan av inavel som en läskigt stor del av de raser vi har idag har blivit halvraser. Med halvraser menas raser där hälften av det genetiska materialet och den, för livskraften, nödvändiga variationen har fallit ur! MHC´t, det som gör att hunden kan filtrera och skäppa in vad den bör/ det som är relevant och behövs (såväl som på organisk som mental nivå) och inte släppa in det som inte behövs.

Som familjehund och vän är det toppen, men det behöver också att minst en i familjen är lika sugen på att ta relationen hund-människa till en lite högre nivå precis eftersom den själv är så sugen på det.

I och med detta med bakgrunden till behovet av de kriterier som finns på terapihundar så skulle de heller inte vara allt för känsliga för att vara känsliga. De skulle helt enkelt vara mer nervfasta och de skulle ha starka anlag för att kunna utveckla en bra av- och på-knapp för att ha energi nog att prestera (fysiskt och mentalt) när det väl gällde.

För att hinna växa så mycket som möjligt, utveckla sin kompetens som hund och individ krävs att man är vital så länge det bara går för en tamhund av idag. Därför behövde ambitionen vara att den skulle ha en vaket sinne och en frisk kropp så länge som möjligt. Här såg man också behovet av genetiskt variation som en högprioriterad faktor. Det säger en hel del detta med att blanda

blod är något som om och om igen bevisats och, i skrivandets stund, allt större studier (källa).

Och det säger ännu mer att en allt för stor del hundfolk, däribland ofta mycket kunniga och/eller etablerade (seriösa och oseriösa sådana precis lika stor skillnad som bland dem som avlar över rasgränser),

som möjligt inom ramarna för krävs för att en valp ska vara förutsägbar nog att kunna hamna hos rätt människa/människor och i rätt sammanhang.

Sammanfattningsvis, det skulle vara en människo-varm hund, så smart som möjligt, så smidig som möjligt för att kroppen skulle hålla sig så skadefri som möjligt men självklart också för att det är en klar fördel när den måste prestera fysiskt och för att ha förutsättningar för att bli så bra som möjligt var det också viktigt att den skulle älska att utmana sig själv på det viset.

Med facit i hand vet man kanske att det finns nackdelar med att dra det allt för långt åt det hållet.

Som uppfödare kan jag som skriver säga att det vore väldigt praktiskt att kunna använda kompostgaller efter att valparna blir 4 veckor gamla och helt plötsligt går från bara gulligull till att de tydligt börjar deklarera att det nu är dags att utforska världen och att det därtill hör även saker som blomkrukor, skor och de där sakerna man inte hade sett på 5 år! Som ägare kan det vara jobbigt och kännas (och eventuellt bli?) riskfyllt om man får den där individen som inte bara vill simma i en sjö utan prova hur det är att simma över till andra sidan. Eller en hund som klättrar i träd för att äta äpplen. Men det verkar som de flesta Lunaliahundar har rätt bra omdömen ändå, för det är extremt ovanligt med olyckor och i de få fall det händer är återhämtningsförmågan anmärkningsvärt bra.

Och vi har fått en och annan individ som är alldeles för inkännande för att vara i miljöer utan regler, antingen att hunden i sig är för känslig att nöja sig med de förfiningar av regler som en genomsnittlig människodominerad familj har eller att saker som hänt i hundens eller människans liv.

Men egenskapen att klara av svåra miljöer är oerhört etablerad i rasen, mer än vad som förväntades.

Den ständiga frågan om vilka raser som bör användas för att bygga en population med dessa mål/ på dessa kriterier byttes mycket snabbt ut mot frågan ”Vilka individer”.

Att veta vilka individer man vill ha och att verkligen se till att man träffar tillräckligt gör frågan om ras mindre relevant. För långt ifrån ovanligt är det att de kommer från de populationer (ras/raser) de kommer ifrån.

Fortsättning följer.....

Ailanul-hundarna är kommen från en viss inriktning av Lunaliahunden, varför man först behöver förstå en bit av Lunaliahundens historia för att förstå vad en Ailanul är för något.