<<-Tillbaka till huvudmeny, Lunalia

Lunalia för vem? Hur fungerar Lunaliahunden och hur är det att leva med dem?

En Lunaliahund är en hund för den som vill leva med sin hund som familjemedlem och utöver det utvecklas tillsammans i någon aktivitet där hunden får uppleva att hen får utveckla sin kompetens som hund. 

Lunaliahunden togs fram med kriterierna för att passa som terapi- och/eller assistanshund, aktiv familjehund och/eller för dig som är verkligt sugen på att träna hund. 

Allmänsociala

Har förstås en tribe, dvs. människor de träffat EN gång förut...men i princip alla andra människor är potentiella vänner. 

Tycker väldigt ofta om barn lite extra mycket

Lättlärda och samarbetsvilliga

De älskar att lära sig saker och är väldigt smarta. Att få göra det med sin egen människa är de flesta Lunaliahundars favoritsysselsättning. Det spelar oftast mindre rill vad man tränar, ex vilken gren eller aktivitet så länge det är tillsammans med sina människor. 

Lättmotiverade

De är i regel väldigt lättmotiverade både vad gäller godis och socialt beröm Och eftersom de mycket stabilt över populationen har ett starkt föremålsintresse så har du alltid ett ess i bakfickan för tillfällen då du antingen vid träning som kräver dominans av det sympatiska nervsystemet eller behöver rikta om ett beteende som bottnar i hunddjurens drifter.

Lätt att fokusera (på gott och ont)

Lunaliahunden har lätt att lära sig och utöva arbeten fokuserat. Med en människa som tränar på ett genomtänkt sätt är detta en egenskap som gör att hunden kan gå i princip hur långt som helst eftersom den generellt också har en ganska bra avknapp och därför kan vara riktigt på när en arbetsuppgift väl ska utföras.

Men behovet av att fokusera (behovet finns där för att det ska vara möjligt att utveckla förmågan) gör också att hunden lätt kan bli fixerad vid något. Det behöver man vara medveten om! De är , i de flesta fall, inte en hund man ska kasta boll åt 10 gånger i sträck utan att de har fått utföra något arbete för bollen. Kan hunden inte tröttas ut (de hundar som blir ännu mer peppade att springa på bollen 11:e och 12:e gången) så är det inte för att hunden tycker det är direkt roligt utan mer eller mindre har hamnat i tvång.

Det går dock alltid att förebygga, helt enkelt genom att åtminstone de allra flesta bollkastningar och liknande sker som belöning för att man gjort något (och inte samma sak på samma nivå alla gånger).

Får man en hund som letar äpplen större delen av promenaden på hösten och kastar dem framför dina fötter så kan du inte sparka på äpplet 3 gånger och förvänta dig att hunden ska vara mindre intresserad 4:e gången. Kanske med en S:t Bernad, men inte med en Lunaliahund...därför får man ligga steget före och inte svara på varje lekinvit utan oftare vara den som tar intiativ för att också kunna ha en plan om hur leken ska gå till.

Inte alla Lunaliahundar blir fixerade så här lätt, men tillräckligt många för att alla människor som har Lunaliahundar behöver vara medvetna om detta. Använd hellre bollen under träning (som belöning) eller ex i slutet av ett spår mer än att bara kasta för kastandets skull om du ser att din hund har dessa tendenser

Keliga

De allra flesta är väldigt, väldigt keliga

Ej resursförsvar gentemot människa (och oftast inte gentemot andra hundar) och oftast för att den ser människan som sin främsta resurs

Det är verkligen ett släktdrag att inte ha något resursförsvar gentemot människor och väldigt sällan även mot andra varelser när det kommer till mat, leksaker osv. Det bottnar i att de är skapta för att lämpa sig för terapi- och distansarbeten och då inte minst med barn och unga.

Däremot har de människan sin sin som resurs, så hur allmänsocial den än är i botten så är det så att om den vaktar något så är det i regel sin människa. Upplever den att sin människa är sårbar eller under hot, så kommer den vilja gränsa/hantera potentiella hot. Men den har, i de allra flesta fall, väldigt bra urskiljningsförmåga och gör det inte i tid och otid.

Det kan också, nämnvärt ofta, vara så att den lätt blir svartsjuk gentemot andra hundar som ”vill ta” deras människa. Det löser den oftast på ett diplomatiskt, sofistikerat sätt genom att ex ställa sig emellan sin människa och den andra hunden men om den andra hunden eller bara försöka se lite extra söt ut. Men det finns fall där man behöver träna på att klara av att ens husse/matte är ”otrogna”. Övningar där alla får vänta på sin tur helt enkelt...lite som med människobarn i en viss ålder (finns säkert vuxna människor som behöver träna på det också....)

Inkännande

En annan egenskap som är väl etablerad i populationen (inte bara Lunaliahunden utan märks väldigt tydligt även hos Wendyhundarna och ailanul-hundarna) är att de är väldigt inkännande för andra levande varelser signaler.

De är signalkänsliga hundar helt klart.

Fysiskt kapabla

Deras kroppar är byggda för funktion och de är väldigt smidiga, har ofta stort självförtroende vad gäller att ge sig an fysiska utmaningar. Klättra, springa, svänga, simma, balansera, finta är saker som de tycker om att göra så mycket att de ofta blir väldigt bra på det.

De är snabba och smidiga då de är märkbart lätta i kroppen. Om hane av den största storleken (idag finns den största och den mellersta) är hög som en Labradorhane så väger han ändå åtminstone 10 kg mindre! Det kan se ut som 5 kg mindre pga av päls, men det rör sig oftast om sisådär 10 kg.

Kropparna är så lätta de kan vara utan att benstommen skulle riskera att bli fragil (alltså inte som en vinthund men absolut som ett hunddjur i det vilda). Detta för att undvika skador och belastning.

Behov av tydlighet

Hundar överlag, men inte minst hundar av den här typen behöver förstå vad som är inlärning/aktivitet och vad som är regler/sociala krav. I annat fall kan de i vissa fall tendera att försöka ta ansvar för sådant som de egentligen inte har ansvar över.

Det behöver vissa regler och de behöver veta vem som har ansvar över vad i den lilla eller stora familjen. Med några få regler på plats som kommunicerats på ett rättvist sätt (att hunden har fått tillfälle att lära sig vad hen behöver lära sig för att kunna ha en chans hålla sig till regeln ) så kommer Lunalian må som bäst. Oerhört viktigt att ägaren kan lära sig att sätta gränser utan att hunden ska känna obehag! Att sätta gränser är INTE att straffa hunden. Gränser leder till trygghet men straff leder till mer skada än nytta, så se till att du förstår skillnaden.